Inflation och löner har konstigt nog väldigt låg följsamhet till räntan de senaste 20 åren. Därför har vi jublat.
Inflationsspiral
Den som upplevt hög inflation, har lärt sig att det krävs både stigande inflation och stigande löner för att få igång en riktigt elakartad inflationsspiral. Den bryts på grund av försämrad konkurrenskraft, varvid valutan faller. Det får fart på hjulen igen, liksom på inflationen och löneökningarna och karusellen tar återigen fart. Så såg det ut i Sverige under 1980-talet. Löneökningarna var i snitt 7,9 procent och inflationen 7,8. Vi lurades med höga nominella löneökningar, men fick ingenting över. Hösten 1992 sprack det. Då tappade vi greppet om valutan. Kronan sjönk som en sten. Vi klarade inflationschocken tack vare den högsta arbetslösheten i modern tid. Därför uteblev de kompenserande löneökningarna och den elakartade spiralen bröts. Redan 1993 gick därför inflationen under Riksbankens mål på 2 procent och har sedan dess legat på i genomsnitt 1,1 procent. Bara 25 procent av alla månader har vi haft en inflation på över 2 procent.
Löneökningar stabila
Denna framgång har gjort löntagarna mycket rika. Från 1997 har den svenska löneökningstakten legat stabilt i ett spann på 2-3 procent, med en topp på drygt 4 när oljan drev upp inflationen 2007-2008. Den genomsnittliga löneökningen är 2,8 procent per år, vilket alltså kan jämföras med inflationen på 1,1. Vi har därmed haft en fantastiskt bra real löneökning, vilket även gäller de senaste fyra åren. Löneökningarna har visserligen fallit något, till 2,1 procent, medan inflationen fallit till 0,7. Mellanskillnaden är 1,4 procent, vilket är något lägre än tidigare, men fortfarande fantastiskt bra jämfört med den svenska höginflationsperioden. Vi borde jubla.
Bekymrade
Det gör vi också, men inte Riksbanken. De är bekymrade över att löneökningarna inte tar fart och ger välbehövlig hjälp till att få inflationen över den magiska tvåprocentsgränsen. Detta bekymmer bidrar till att hålla styrräntan och obligationsräntorna ofattbart låga. Därför jublar vi ännu mer. Jämför vi löneökningstakten med räntenivå, tror vi inte våra ögon. På 80-talet var alltså löneökningstakten 7,9 procent, men statens 10-åriga obligationsränta låg på i snitt 11,9 procent (jo, du läste rätt), alltså fyra procent över. Under de senaste fyra åren med rekordlåg ränta är det tvärtom. Nu har räntan legat 1,2 procent under (jo, du läste rätt - under). För hela 20-årsperioden är 10-årsräntan bara 0,6 procent över löneökningstakten och lägger du på en dryg procent får ungefär vad vi lånat till på samma löptid när vi köpt en bostad.
Och effekten..?
Ingen kan ju därför bli överraskad över att Sverige haft en av världens snabbast stigande bostadspriser både de senaste 20 åren och de senaste fyra. Ingen kan heller bli överraskad över att vi haft en av industrivärldens starkaste byggperioder för bostäder sedan 60-talets politiskt drivna miljonprogram. Men ingen kan heller bli överraskad över att baksmällan kommer att bli kännbar, när väl denna förrädiska rusdryck går ur blodomloppet. Med det stigande oljepriset i hälarna, finns risken att vi är där nu. Det är dags att nyktra till.