Riksbankens mardröm

Oljepriset slår flerårsrekord. Det kommer dra upp konsumentprisindex. Vad gör Riksbanken då?

Nytt rekord

Den 10 april gick Brentoljan över 70 dollar fatet och har därefter fortsatt upp mot 75 dollar. Det är en mycket stark utveckling. Så sent som i januari 2016 nåddes bottennivån på 26 dollar fatet. Då var de flesta bedömare rädda för deflation, varvid räntorna slog bottenrekord. Dagens oljepris har därmed ökat tre gånger på drygt två år och vi får gå tillbaka till 2007 respektive 2010, för att hitta liknande prisnivåer i en uppåtgående trend. Då var konjunkturen på väg uppåt, precis som nu, liksom inflationstakten, precis som nu. Följaktligen är samvariationen mellan oljepris och inflation mycket hög, även om amplituden i oljeprisets svängningar är ungefär 10-30 gånger högre än inflationens, räknat i årstakt. När oljepriset 2015 mer än halverades gick den globala inflationstakten ner till ett par tiondels procent och nu när oljeprisets löpande årsökningstakt nått 25 procent under ett par år, har den globala inflationstakten stigit till 1,7 procent. 

Uthållig uppgång

Det mesta talar dessutom för att oljepriset kommer att stiga ytterligare. Det beror på flera faktorer. En är att konjunkturen är mycket stark, vilket avspeglar sig i att även de flesta basmetallpriser varit på väg uppåt de senaste två åren. Dessutom verkar OPEC ha klarat av både neddragningar av produktionen, liksom utökade samarbeten, där Ryssland är den viktigaste partnern. Därutöver är produktionen fortfarande ganska låg. Uppgången i antalet driftsatta riggar har varit ganska liten det senaste åren, trots att den lättrörliga oljeindustrin i USA ökat produktionen relativt markant. Slutligen har den amerikanska presidenten genomfört en skattereform, som är mycket stimulerande för världens största oljekonsument. Allt sammantaget talar därför många faktorer för att oljepriset kommer att fortsätta upp.

Deflationsrisk?

Detta borde få Riksbankens direktion att sova dåligt, men istället framställs "nedåtriskerna" med inflationen (alltså deflation), som jämbördiga med "uppåtriskerna" (alltså inflation). Hur är det möjligt? Går vi tillbaka ett århundrade, kan vi konstatera att de perioder vi upplevt med "deflation" är försumbara och har egentligen bara uppstått efter börskraschen 1929 och i Japan efter 1990. Emellertid kan inte ens japanerna själva ge hållbara förklaringar till den superlåga inflationen, varför det är svårt att automatiskt överföra Japans utveckling på andra ekonomier. Därtill är Japan världsmästare i låga räntor, varför landet snarare är ett exempel på att centralbanksstyrd räntepolitik inte fungerar som inflationsregulator. Slutsatsen blir därför att deflationsrisken saknar verklighetsförankring, medan vi har massor med bevis för att hög inflation varit ett stort problem för rader av ekonomier de senaste hundra åren.  

Obehaglig situation

Riksbankens nattsömn borde därför störas av det stigande oljepriset. Det driver upp inflationen, vilket inträffar samtidigt som den svenska bostadsmarknaden står och svajar, med prisfall kring 10 procent det senaste året. Ingen kan riktigt förklara varför, men många menar att Stockholms höga priser och kraftiga produktion av lyxlägenheter är huvudorsaken. Det känns osannolikt. I Stockholm har vi ju en löneökningstakt, som är långt mycket högre än den genomsnittliga i riksstatistiken. Det beror till stor del på en överhettad arbetsmarknad, samt att de fria konsultyrkenas andel är hög i. Det ger en låg fackanslutning och därmed låg koppling till de nedpressande centrala löneavtalen. Den utbildade genomsnitts-Stockholmaren kan därför låna till en ränta som ligger klart under löneökningstakten. Bostadsrätter i Stockholm borde därför uppfattas som billiga, i alla fall jämfört med kreditkostnaden. 

Oljan pressar upp

Riksbankens mardröm måste vara att oljepriset fortsätter upp och drar upp inflationen. Eftersom vi ligger en futtig tiondel från Riksbankens mål på 2,0 procents årlig förändring i konsumentprisindex, kan ett stigande oljepris snabbt få indexet att åka upp mot tre procent. Då kommer spekulationerna igång om Riksbanksstyrda räntehöjningar, men redan innan dess kommer bolåneräntorna att stiga. Bankerna kommer att vilja ligga steget före, för att kunna tjäna in en extra buffert i ett läge då de befarar stigande kreditförluster. Med stigande räntemarginaler faller bostadspriserna  ännu mer, varvid även den viktiga byggsektorn bromsar in. Då stiger arbetslösheten, vilket smittar av sig på efterfrågan i detaljhandeln. Samtidigt börjar de inhemska företagen att bli rädda för den bristande efterfrågan och höjer priserna för att skaffa bättre buffertar inför den stundande vargavintern. Då åker inflationen upp ytterligare och rädslan på bostadsmarknaden tar fart igen. Skruven dras åt.  

Vandring på kanten

Under lång tid har svensk ekonomi vandrat på kanten av skyskrapan, men vi har haft tur med vindriktningen. Bostadspriser, bostadsbyggande, bilförsäljning, detaljhandel, löneökningar och skattehöjningar - alla har stigit och fått svensk ekonomi att se bra ut. I oktober 2017 vände emellertid vinden och bostadsmarknaden föll över kanten. Nu har även vinden vänt i inflationen och i detta läge har Riksbanken inte några stimulansmöjligheter, annat än i teorin. För ingen kan väl tro att ytterligare räntesänkningar kan stimulera ekonomin? Med en kollaps i kronan, som följd? Därtill har det tagit Finansinspektionen flera år att få igenom sina amorteringstvång, varför det rimligen också tar flera år att lätta på dem, om det överhuvudtaget kommer att inträffa. Nej, vi får istället hoppas att OPEC blir osams, oljepriset rasar och därmed inflationen, så vi får uppleva lite uppfriskande deflationsoro. Om inte Riksbankens räntepolitik kan anpassas till verkligheten, får väl verkligheten anpassas till räntepolitiken. Det kan vi ju i alla fall hoppas på.