Sverige slår USA

Stockholmsbörsens totalavkastning har långsiktigt varit drygt 3 procent bättre per år, än den amerikanska. Hur är det möjligt?

Valutajusterad tillväxt

Räknat från 1970 har MSCI index för Stockholmsbörsen ökat med 13,1 procent per år. Motsvarande index för USA har ökat med 10,2 procent. Båda mätningarna avser totalavkastning, alltså inklusive återinvesterad utdelning. Skillnaden på 2,9 procent är häpnadsväckande och skulle av många säkerligen hänföras till positiva effekter från historisk svensk valutamanipulation. Perioden 1970-1992 var nämligen en dyster period för alla svenskar. Då tappade vi i köpkraft i takt med att politikerna ständigt devalverade kronan, allt i den  heliga ambitionen att hålla hjulen igång i den livsviktiga exportindustrin. Emellertid är inte valutan förklaringen, för mätningen är gjord i USD (mätt i lokal valuta är den ännu större). Det kompenserar devalveringseffekter.

Inflationsjusterad vinsttillväxt

Skälet till den goda svenska utvecklingen handlar om bättre vinstutveckling. Det är visserligen svårt att mäta vinstutvecklingen på lång sikt, beroende på företagsförvärv och samgåenden. Inte minst ABB och Astra Zeneca erbjuder tekniska problem. Vi har dock beräknat ett vinstindex sedan 1976, genom att mäta vinsttillväxten varje år för en oförändrad population av bolag och därefter kombinerat det till ett index. Vinsten har därefter jämförts med inflationstakten. Den långsiktiga vinsttillväxten blir då inflationstakten, ökad med 5,3 procentenheter per år. Den reala vinsttillväxten är alltså 5,3 procent per år. Motsvarande beräkning för USA (S&P-data) visar att den reala vinsttillväxten varit 3,2 procent. Skillnaden i real vinsttillväxt på 2,1 procent förklarar alltså ens tor del av skillnaden i börsavkastning på de båda marknaderna.

Skillnad i direktavkastning

Totalavkastning inkluderar emellertid utdelningar, medan vinsttillväxt mäts efter lämnade utdelningar. Om vi därför jämför den långsiktiga direktavkastningen kan konstateras att denna tar hand om en stor del av den kvarvarande skillnaden. Mäter vi den genomsnittliga direktavkastningen de senaste 30 åren på Stockholmsbörsen (MSCI index) uppgår den till 2,7 procent, medan motsvarande direktavkastning i USA är 2,3 procent, alltså en skillnad på 0,4 procent. Summa summarum har vi en skillnad i real vinsttillväxt på 2,1 procent och en skillnad i direktavkastning på 0,4 procent, alltså totalt 2,5 procent. Resten upp till 2,9 procent kan förklaras av mätproblem. Slutsatsen blir därmed att skillnader i utveckling mellan bolagen, förklarar skillnaden i kursutveckling.

Varför skillnad?

Den som vill förklara varför svenska bolag utvecklas bättre än de amerikanska, måste ge sig ut på rena gissningar. Min förklaring är en "småbolagseffekt". De största amerikanska bolagen är gigantiska med svenska mått mätt. Det gör dem svårstyrda. Exempelvis var länge GM världens största biltillverkare, men kunde inte ens få fart på lilla SAAB eller Opel (och Ford kunde inte får fart på Volvo). GM hade många bilar under sitt paraply, men tillverkningen var spridd över massor med fabriker, världen över. Stordriftsfördelarna blev osynliga och nivåerna upp till VD i skyskrapan i Detroit, var många. Tyska BMW, som hade en femtedel så stor tillverkning, har varit lönsamt och stabilt under samma tid som GM varit ett krisföretag (som fick räddas av amerikanska staten). Och Volvos omsvängning de senaste åren, med Geely som ägare, är en gigantisk känga mot Ford. 

Makt och bonus

Gigantiska företag handlar mer om makt än om effektivitet, om att bli så stor att det inte går att köpa uppverksamheten (så att ledningen sitter säkert), om att ägarna förvandlas till "långivare" av eget kapital. I ett gigantiskt bolag drunknar dessutom företagsledningens (oförtjänta) astronomiska bonusprogram i börsvärdet. Dessutom styrs amerikanska företag av en kombinerad VD/styrelseordförande, som är svår att rubba. Den svenska nära kopplingen mellan ägare och ledning, via en extern ordförande, inte en kombinerad VD, ökar effektiviteten. Den ständiga övervakning av storbolagen, som hela det svenska samhället tar del i (notera exempelvis H&M), rättar snabbare till missar än i USA:s bjässar. Storleken drar ner förändringstakten och effektiviteten. 

Rådgivning skev

Vi kan alla spekulera i orsakerna, men faktum kvarstår att svenska aktier har utvecklats bättre än amerikanska och det stämmer dessutom väl med vinstutvecklingen. Det är inget mätfel. Därför är det konstigt att all rådgivning och så kallad "benchmarking" av svenska sparares (inte minst pensionssparares) kapital, regelmässigt tar fasta på globala index. Där utgör USA ungefär halva värdet. Spararna rekommenderas alltså en extra "säkerhet", men ingen talar om vad den kostar. Utan tvekan har de amerikanska bjässeföretagen lägre börssvängningar, men vem brydde sig 2007-2008 om ifall fondportföljen föll 48 procent från toppen eller 59 procent? Allt är ändå kaos. En portfölj med obligationer, däremot, hade gått åt andra hållet. DET är riskspridning värt namnet.