Det stora inflationshotet

Oljepriset har fördubblats på två år. Det har haft tydliga effekter på inflationen.

Vad är risk?

De senaste tre åren har Riksbanken och ECB bekämpat en upplevd deflationsrisk. Begreppet "risk" har därför kommit att få en något konstig innebörd, särskilt i Sverige, där löneökningstakten ständigt ligger i intervallet 2-3 procent och nollinflation faktiskt gynnar alla löntagare. Nu börjar dock den verkliga risken att återkomma, alltså risken för hög inflation. Orsaken är oljepriset. Brentoljan har på två år fördubblats och ligger nu nära 70 dollar fatet. Det är visserligen långt ifrån toppnoteringarna under 2011-2014 kring 100-110 dollar, men det är inte själva nivån utan ökningstakten, som är problemet.  Lägger vi oljepriset bredvid utvecklingen av den globala inflationstakten ser vi varför.  

Inflationsindikator

Oljan är nämligen den tyngsta faktor som påverkar den globala inflationstakten. Svängningarna är synnerligen synkroniserade, men på olika nivå. Årstaktsförändringen i oljepriset spänner mellan minus 64 procent och plus 175 procent under perioden 1991 till 2017, medan motsvarande spann för ett globalt konsumentprisindex ligger mellan minus 0,4 procent och plus 5,5. Mäter vi den genomsnittliga årstaktsförändringen under perioden (oavsett om den är plus eller minus) landar inflationen på 1,9 procent, medan oljan ligger på hela 27 procent. Förenklat skulle alltså 14 procents uppgång i oljepriset på ett år, innebära en procents uppgång i inflationstakten. Det stämmer relativt väl de senaste två åren, då oljepriset uppvisat en årsökningstakt kring 25 procent. Samtidigt har den globala inflationen stigit till 1,5-2 procent. Om oljan nu fortsätter att redovisa denna ökningstakt, kommer rimligen inflationstakten att fortsätta upp.

Och Sverige?

Detta påverkar även Sverige. Vi är en av världens mest öppna länder, med ungefär halva vår BNP via export och import. Därför vore det unikt om vi inte följde den internationella inflationen, men det gör vi. De senaste 20 åren blir dock kopplingen något olika beroende på hur vi hanterar räntekomponenten. Om vi inkluderar effekten från fallande räntor, blir inflationen i snitt 1,1 procent, jämfört med 1,6 procent för det internationella snittet. Om vi däremot räknar bort ränteeffekten blir skillnaden bara 0,1 procent. Därtill har både Sverige och det globala snittet legat under målet på 2 procents inflation, tre fjärdedelar av alla månader sedan 1995. Kort sagt: Svensk och internationell inflation följs åt. Alltså är oljepriset en bra indikatorer även för svensk inflation.

Alternativa energikällor

En invändning mot kopplingen till oljepriset skulle vara den allt snabbare framväxten av alternativa energikällor. Utbyggnaden av vind och solkraft är snabb, men framförallt har USA gått över till billig gaskraft det senaste decenniet. Därför har oljeprisets betydelse för inflationen minskat. Detta kan säkert stämma, men oljans betydelse som indikator på ekonomisk aktivitet skall inte underskattas. Även andra råvaror, exempelvis kopparpriset, världens mest handlade industrimetall, kan vara en kokmpletterande indikator. Kopparn har de senaste 10 åren ständigt legat före oljan i upp- och nedgång. Idag indikerar därför kopparpriset ett fortsatt stigande oljepris, eller möjligen - indikerar en fortsatt hög industriell aktivitet, som i sin tur drar med sig olja och inflation uppåt.

Kapacitetsutnyttjande

Vad som även talar för en fortsatt uppgång i oljepriset är neddragningen i produktionskapacitet. I början av 2015 fanns det ungefär 3500 oljeriggar i produktion världen över, men idag är de nere i ungefär 2000 efter att ha nått en botten på 1500 riggar för ungefär ett år sedan. Det är framförallt de amerikanska riggarna som fungerar som en regulator. Visserligen tas nu riggar i produktion, i takt med det stigande priset, men eftersom det skett även under det senaste året, verkar inte detta tillskott dämpa prisuppgången.  

Och slutsatsen..?

Vår bild av "risk" i samband med inflation har de senaste åren hamnat helt fel. Vi älskar varningarna för deflation, eftersom de allra flesta människor i världens industriländer är skuldsatta och därför gillar låga räntor. Nu är vi  på väg tillbaka till ett normaltillstånd, där oljepriset indikerar en tydlig risk för hög inflation. Det tar dock tid att ställa om psyket. Många kommer därför att tas på sängen den dagen räntorna skall användas för att bekämpa den plötsligt höga inflationen. Frågan är därför om vi någonsin kommer att våga "bekämpa" den. Till detta kommer det nog finnas anledning att återvända till framöver.